våra vänner ❤

Jag och Jesper tog igen lite med djuren i lagårn i eftermiddag. Ska inte sticka under mattan med att de kommit i andra hand senaste veckorna. 
 
Vi blev lite konfunderade när en bil kom och bara vände och åkte (ska erkänna att jag gick från korna in till Jesper och väste att det kom någon..;). När Jesper kikade ut var bilen borta. Efter en stund fick jag ett sms om att titta på mjölkbordet. .... Min fina, älskade Mikaela hade ställt en korg men massa plåsterpåsåren ❤ 
 
Sven och Stina gillade den också :)
 
 
Och just när jag publicerat det här inlägget så fick jag en Snapchat från Sofia där det stod knack knack och en bild på vår ytterlampa.... ❤❤❤❤❤ Tur att det finns vänner som är lika bra som Kiton kvar!
 
 
 

Min Kiton

 
 
 
Jag hade inte tänkt att skriva något mer här idag. Men jag är rädd för att somna. Eller egentligen rädd för att vakna. Jag skriver ofta om hur mycket jag älskar att vara ensam hemma. Sanningen är ju att jag aldrig var riktigt ensam. Jag hade ALLTID Kiton. Tanken på att vakna ensam i morgon skrämmer mig. Tanken på att ha en ledig dag utan Kiton gör mig panikslagen.
 
Eftersom Kiton var så dålig i måndags så sov jag i soffan med honom. I natt fick han ligga i våran säng och han tog som vanligt upp hela sängen. I morses var han trött och vi låg kvar länge i sängen. Eftersom jag åkte på feber och förkylning natten till tisdag så var vi riktigt sega båda två. 
 
Efter många om och men fick jag ner honom för trappan. Bära en 36 kg klump ner för en trappa är inte det lättaste! Vi tog en morgonrastning och han var precis som vanligt, bortsett från haltningen som blivit värre igen efter benprovet. Såret och plåstret irriterade honom hela tiden efter i måndags. Egentligen skulle vi ha tagit av plåstret igår och ha tratt på honom. Men tanken på att pina honom med tratt sina sista dagar fanns inte på kartan.
 
 
Jesper kom hem till lunch och vi bröt båda två ihop totalt när Jesper öppnade dörren och möttes av vårt ånglok med ett gosedjur i munnen som alltid. Sen stekte vi köttbullar, Kiton fick en hel tallrik själv med bara köttbullar - som han älskar!
 
Sen tog vi en runda i skogen igen. Egentligen fick vi bara rasta honom, men vad är det för sista dag för en hund? Jesper gömde sig och han sprang som aldrig förr och letade upp honom. Han tuggade på pinnar och galopperade omkring som vår lyckliga hund han alltid varit.
 
Sen låg vi i soffan alla tre. 
En sista gång.
 
Vi mötte sedan upp pappa och min bror ute och sen kom veterinären. Jag kan inte beskriva ångesten.
 
Kiton var glad över alla människor som kom. Men han blev såklart jätte orolig när han fick den lugnande sprutan, han har ju fått ett par det sist. Efter många om och men fick vi honom att lägga sig i soffan och efter en stund somnade han med huvudet i mitt knä. Efter att vi sagt hur mycket vi älskar honom 100 gånger somnade han in. Med suckande andetag........
 
Jag känner ånger. Jag känner saknad. Jag känner tomhet. Jag känner sorg. Jag känner orättvisa. Jag känner ilska.
 
Jag önskar verkligen att jag kunde känna den där lättnaden man bör känna när ens hund lider och har fått somna in. Men Kiton var otrolig med just det där. Han ville aldrig visa att han var trött eller hade ont. Hur illa det än var så mötte han oss i dörren med svansen viftandes i 110. Veterinären pratade till och med om det. Att labradoren är en så lycklig hund, man märker sällan lätt att den är sjuk eftersom den alltid är glad och har god aptit.
 
 Är så glad att ha alla fina människor omkring mig. Alla fina ord och hjälpande händer. Att pappa och brorsan hjälpte oss att begrava Kiton medans vi tände hans gravljus och höll om varandra var ovärderligt. Och att de tog alla papper med veterinären så vi fick sörja i lugn och ro.
 
 
Den största ångesten för mig just nu, är att Kiton kommit till himlen och inte hittar mig. Att han tror att jag övergett honom och inte känner någon. Men så börjar jag skratta åt mig själv, Kiton älskar allt och alla och kommer klara sig fint.
 
 
 
 Som du fattas mig....
 
 
 
 
 
 
Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.
Där finns kullar och dalar med mjukt gräs,
där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.
Där finns vattendrag med friskt vatten,
massor av mat och solsken som håller dem varma.
De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga,
men de saknar någon som betydde mycket för dem,
någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer,
då en av dem stannar upp och tittar bort i fjärran.
Blicken skärps, öronen spetsas, och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset.
Hans ben bär honom fortare och fortare,
tills han återförenas med den han älskar.
Ni möts i en omfamning som varar för evigt.
Ditt ansikte blir kysst om och om igen,
dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut,
och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur,
som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...
Visa fler inlägg